user_mobilelogo

Användarbetyg: 0 / 5

Markera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktiv
 

Då lagen urholkas och fullständigt tappar sitt ursprungliga syfte.

 

För några dagar sedan, vid min sedvanliga dagsläsning i Dagens juridik, möttes jag av följande artikelrubrik: Mamma orkar inte köra sin son till fotbollsträning - beviljas bistånd mot kommunens vilja.

 

 

Artikeln i fråga handlar, som rubriken vittnar om, en mamma (om än en ensamstående sådan) som inte orkade köra sitt barn till dennes fotbollsträning och därför begärde att kommunen skulle bekosta en särskild kontaktperson som skulle ombesörja körningen.

 

Kommunen ifråga tillbakavisade mammans begäran och ärendet hamnade sedermera i Malmös förvaltningsdomstol – som slutligen gav mamman rätt.

 

Den ensamstående mamman begärde att kommunen skulle bekosta en särskild kontaktperson som kunde köra hennes son till och från dennes fotbollsträning. Orsaken var att hon helt enkelt inte orkade själv. Kommunen vägrade att bekosta detta och påpekade bl.a. att mamman klarar av att tillgodose barnets behov vad gäller skola och omsorg samt att kommunen hade försökt hjälpa mamman genom att bistå henne med självhjälp för denna angelägenhet, men mamman ville hellre att någon annan kunde utföra hennes sysslor.

 

Efter kommunens nej, hamnade ärendet i Malmös Förvaltningsdomstol som, dock oenig, gav mamman rätt med hänvisning till socialtjänstlagens bestämmelser om att det särskilt ska beaktas barnets bästa och att den enskilde, genom biståndet, ska tillförsäkras en ”skälig levnadsnivå”.

 

Domstolen skriver bl.a.

”Enligt förvaltningsrättens mening står det klart att modern i nuläget inte har förmåga att själv se till att hennes son kan fullfölja sina fritidsaktiviteter. Han är i behov av kontaktperson för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå enligt socialtjänstlagen.”

 

Nu ska man förvisso förstå att begreppet skälig levnadsnivå inte definieras närmare i lagtexten eller i lagens förarbeten. Kommunerna har därför, enligt förarbetena, getts betydande frihet att utifrån skiftande lokala förutsättningar utforma biståndet och fastställa vilken nivå som kan anses motsvara lagens krav på skälig levnadsnivå. Emellertid framhålls det, i propositionen (1979/80:1), som önskvärt att bedömningen av rätten till bistånd blir så enhetlig som möjligt.

 

Jag har dock mycket svårt att föreställa mig att lagstiftaren hade något liknande det ovanstående i åtanke (fullfölja fritidsaktiviteter genom bistående av chaufför) när lagen skrevs.  De kommande problemen, för att inte säga de kommunalt ekonomiska belastningarna, som kan skapas genom att man kan referera till denna dom ser jag som mycket stora.

 

Henrik D.A. Broberg

primi sui motori con e-max
Följ EC Juristbyrå